Sitter och lyssnar på graduation song, i år igen.
För ganska precis hade jag denna låt på repeat på min spotify. Jag kunde inte vänta tills jag skulle få slippa min gamla klass, men jag ville att tiden med de jag umgicks mest med aldrig skulle ta slut. Jag ville pausa, spola tillbaka, spela, stoppa och spola framåt på samma gång. Och nu står jag här igen, med samma känsla igen, fast tusen gånger värre. Trots att bara ett år har gått. I augusti förra året stod jag, kände inte en käft i klassen och tänkte att det här kommer bli lika dåligt som i förra klassen, men ack så fel jag hade.
Jag har separationsångest, underbara sp1a, fy vad vi är bra. Jag tänker inte ljuga och säga att jag kommer sakna allihopa. Eller okej, jag kommer sakna hela klassen som helhet och för det krävs det ju att alla är där. Men pratar vi individer så är det ett fåtal, då menar jag de jag kan sitta och prata med dygn efter dygn, timme efter timme. De jag kan sitta och vara tyst med dygn efter dygn, timme efter timme. De är det jag kommer sakna. Det där spontana, när vi alltid slutar samma tid och bara kan hänga. Jag har själv sett hur vänskap som pågått i hundra år kan glida iväg så lätt, mina gjorde det. Det krävs veckors av planering för att få några få timmar av skvaller och fika att gå ihop. Det är ju sånt som vi ägnar oss åt dagarna i ända.
Vi får inte bara gå vidare och minnas de stunder vi hade tillsammans, våra liv får inte förändras utan att de andra står bredvid, vartenda steg på vägen, våra liv får inte bli vad som helst.
We will still be, friends forever! ♥