Drygt två timmar av rysningar, trårar,  värme, ilska och kärlek. Framförallt av den vänskapliga sorten. Nu låter det som att jag har haft den konstigaste träffen med mina vänner, men så är inte fallet. I själva verket har jag spenderat de senaste två timmarna (exklusive reklamavbrott) alldeles ensam med min TV. Jag har sett Sex and the city. Jag har sett filmen över 20 gånger och jag har sett serien oräkneliga gånger men jag ledsnar aldrig. Men aldrig aldrig aldrig någonsin har jag sett på filmen på det här sättet. Jag har insett att vänskap är det finaste som finns, verkligen.
-
Första tåren kommer när de far till Mexico tillsammans efter att Carrie har blivit lämnat vid altaret av Mr. Big. Det för mig till tankarna då jag och mina två bästa vänner, mitt i natten, for till Älvsbyn. Detta var för några månader sen, det känns dock som en annan livstid sen. Men hursomhelst, jag grät i sinne. Och då menar jag i sinne. Jag somnade med kläderna på i deras famn, gråtandes. Jag har nog aldrig visat min uppskattning för dom över att dom faktiskt följde med mig dit. Det har varit oerhört viktigt för mig.
-
Första rysningen kom innan det, då Charlotte kramar om Carrie då Big försöker ändra sig. Hennes min är groteskt ful men ack så äkta, trots att det bara är skådespeleri så är den så äkta, så äkta. Trots att Charlotte är den töntigaste och fegaste person och jag bara blir arg när jag ser hur hon agerar så vet jag att Charlotte är den karaktär jag är mest lik i serien, iallafall enligt mina vänner. Jag är för feg för att säga ifrån och om jag väl skulle säga ifrån så skulle det komma något så astöntigt som i Charlottes fall "I curse the day you were born!" och i mitt fall "Neeeee'ee". Ungefär.
-
Första värmen jag kände var när Samantha kommer in efter att Carrie har legat på hotellet i mörkret alldeles för länge. De andra två har varit in och försökt få upp hon, då kommer Samantha in med frukost och hon sätter sig ner i tystnad för att mata Carrie med fil, för att sedan låta henne somna om igen. Det krävs inte alltid så stora aktioner för att man ska göra stor skillnad. För ett tag sen så skrev jag ett dumt inlägg, som skulle angripa mig själv men slutade med att det angrep de jag håller av mest. Efter det fick jag ett sms som vara på 9 sidor långt. Det var inga vackra citat, det var vackert och genomvänligt. Och om jag känner den personen rätt så var det brutalärligt. Det stod saker som kan verka så meningslösa för er som att hon blev imponerad av mig vid miljödebatten eller att mina raka tänder gör henne avundsjuk. Det stod så oehört kraftfulla saker som jag inte har tänkt skriva här. Och sen råkade jag radera smset för ett tag sen, och jag fick panik. Och hon sa bara "äääh inte spelar det någon roll", men för mig gjorde de det. Eller egentligen, till vilken nytta? För inte vet jag, bara för att själva smset inte finns kvar, så betyder det ju inte att det inte har berört mig, eller att det blir osanning bara för att jag inte har det svart på vitt längre. Så jag får nog hålla med, vad fan spelar det för roll? Jag kan inte visa omvärlden vilken fin text jag fick skriven om mig. Men jag vet med mig själv att den blev skriven och att den har berört mig så oerhört!
-
Första ilskan kommer när Carrie och Miranda sitter vid bordet och äter alla hjärtansdag middag. Hur fan kan Carrie tro att det är Mirandas fel att Big inte tog tummen ur röven och gick in och sa Ja till hon då? Nej fy fan så misstrogen om hennes vän. Och om hennes och Bigs kärlek. Men framförallt till sig själv. Som om något sådant skulle, överhuvudtaget, spela någon roll när det kommer till kritan om äkta kärlek. Nej jag tror det var några timmar av kalla fötter av Mr. Big, såna där stunder som vi alla kan få i pressade situationer. För ett tag sen satt jag i samma misstrohet, till mig själv och en som brydde sig så himla mycket om mig. Jag trodde hon var en sån här kompis som man kanske inte kunde lita på i alla lägen, jag trodde hon inte ville vara med mig, jag trodde att hon ville vara med min andra kompis och jag liksom bara var på köpet. Det kom dock två stora vändpunkter och nu är hon förmodligen mitt första eller andra telefonsamtal när något har hänt. Den första vändningen kom den där natten då vi for till Älvsbyn, då hon ringer och frågar om hon får följa. Då känner jag bara dumma äckelElin som trodde att hon bara var på låtsas, en hård yta. Dumma äckelElin som trodde att hon inte ville vara min vän. Den andra vändningen kom då vi skulle rösta om vem som skulle bli "klassens ...". Hon valde mig som sammanhållare, och jag (misstrogen som jag är) blir ju ledsen över att jag inte fick bli något fint som glädjespridare, superhjälte eller solstråle. Sen förklarar hon att hon valde mig som sammanhållare för att jag håller ihop oss tre. Inte för att vi inte kan vara själva med varandra utan bara det att våran trio är så fin. Eller egentligen våran kvartett. Eller om allting står rätt till så egentligen en femkant. Dumma Elin, Bästa Vän!
-
Första kärleken känner jag vid scen ett och jag slutar inte känna den förän eftertexten har slutat och eftersången tonats ut. Då känner jag mig så tom, blank. Men samtidigt så har jag aldrig varit så full tidigare, full av känslor. Full av ord som jag nu sitter och printar, tangent efter tangent. Om det är för att jag vill att folk ska veta hur en människa kan relatera och bli så berörd av en film eller om det är för att jag vill att världen ska veta vilka fina vänner jag har vid min sida eller om det är av någon annan anledning, det vet jag faktiskt inte. Men hursomhelst så hoppar jag att du som orkat mala igenom den här texten har fått ut något av det, att jag lyckats beröra, lite eller mycket. Kanske till och med inspirera. Kärlek är fint, även om jag för tillfället inte har "the true love" i mitt liv, så vågar jag nog ändå påstå att det har jag. Jag har dom finaste vänner som jag vet att om dom ringde och behövde mig så skulle jag släppa vad än jag hade för mig och åka. Jag vet att dom skulle göra detsamma för mig. Det kallas vänskap, det handlar om att ge och ta. Mest ge, så man slipper ta. Det handlar inte om att suga ut så mycket som möjligt ur den andra, den handlar inte om att ta och ta tills man ledsnar och inte orkar ta något mer. Det handlar inte om att få åka till någon med tanken om att få ventilera, det handlar om att åka till någon med tanken att lyssna. I alla fall för mig.
-
För mig är vänskap kärlek. Mina vänner är min kärlek. Eller egentligen vad är kärlek?