Underbara sommarlov som invigdes med en himla massa skavsår, en hel del skratt, fina människor, ciggfimp i ansiktet, nattbad, obeskrivliga minnen, kramar, pussar, alldeles för mycket fina tillbakablickar med Sp1a, ett sista adjö till Sp1a, en fin inspark, glas i famnen, bigboymat, fina bästa vänner (ni vet de där som jag aldrig får nog av), blåsanden av maskrosor, en favoritbild, en bild med bara en vad, en bild med bara ett ben, ett första dopp på räkstigen, ett första dopp i älven, ett välkomnande från en nyss hemkommen flickvän.

-

Ja ni vet, ni har ju säkert varit med om detsamma. Fast ändå så olika.

Idag tar jag mig en dag för att smälta in allt detta, en dag för att njuta av vilka fina minnen som sommarlovet faktiskt har bjudit på, trots den korta tid som gått. Tar en dag för att njuta av att jag, trots en himla massa om och men faktiskt har gått ner hela 10 kilo sen 2011 började. Tar en dag för att fortsätta den trenden, genom ett grymt stepinpass följt av en kvällspromenad. Tar en dag för att föreviga allt det fina i ord. Min berättelse. Tar en dag för att fira att trots att jag har lekt mig igenom ettan så fick jag inte ett enda G i betyget. Tar en dag för att unna mig själv lyckan, lyckan att jag kan gör vad jag vill bara jag sätter den sidan till. Lyckan att nu, nu är det nog. Nu ska jag ta tag i mig själv igen. Tar en dag för att känna att trots ett år och nio månader tillsammans med någon som egentligen var helt fel, så förtjänar jag att vara kär. Förtjänar lyckan, förtjänar allt vad jag kan ta.

Tar en dag, bara för att jag är jag.

-

Ni vet den där känslan? Nej föresten ska inte börja så, utan såhär. Ni vet när man känner sig så jävla besviken på sig själv att det inte går dit en till. Idag lämnar jag den bakom mig, jag släpper den och går vidare. Inte för all framtid, utan besvikelsen kommer alltid att finnas där. Men jag släpper den, om så bara för en dag. Jag släpper den för att jag är less på att trycka ner mig själv. Jag är less på att känna att jag inte duger, för vet ni vad? Det gör jag. Kanske inte till allt, kanske inte jämt. Men oavsett vad, så duger Jag som person. Därför existerar inte den känslan längre. Den är borta och är inte välkommen förän klockan har slagit över till midnatt. Inte ens då är den välkommen, men om den kommer tillbaka då så ska jag acceptera den!

-

Ni vet den där känslan? Då ser att solen skiner efter flera dagar av regn. Det är ungefär så det är nu, jag är en vädermänniska. Mitt humör påverkas så mycket av vädret. Och idag skiner solen efter dagar och dagar av regn.

-

Idag skiner jag.