Stand by me.
Jag har en vän, hon har funnits där sen dag ett.
Vi har bråkats, kramats, skattat, gråtit, hatat, älskat, tagit och gett. Precis som dom flesta vänner. Nu på senare tid, närmare bestämt sen vi slutade gå på samma skola, så har vi glidit ifrån varandra. Vi går ju inte längre på samma skola längre!
Igår så träffade jag hon igen och jag vill bara säga, Vilken jävla lättnad!!! Allt var precis på samma sätt, samma Stina och samma Elin och samma otroligt konstiga kombination... Jag tycker om att vi är så olika men samtidigt så lika. I allt hon sa kunde jag känna igen mig och vice versa.
-
Det är konstigt hur tonåringar liv är så lika fast så olika. Det kretsar kring samma saker, pojkar, kärlek, vänner, bråk, familj, skola, lov, sommarjobb. De tvbå förstnämnda är ju såklart det man mest har problem och därav konverserar om. Nu råkar det ju vara så att Stina inte är singel och jag ser hur hon lyser upp när hon pratar om sin pojkvän, sådär som bara kära kan göra. Kärlek är fint. Hursomhelst. så kom jag och tänka på det här med musik, vad musik kan säga om en tonårings liv.
-
När vi hade umgåtts färdigt så skulle jag gå de där 3.5 kilometrarna som det är mellan våra hus, då fick jag låna hennes mp3. Trots att låtarna har förändrats i hennes ipod så har inte musiksmaken förändrats. Det är en härlig kompott av musikstilar och låttyper, kärlek, sorg, rock, pop, kända låtar, okända låtar och allting där emellan. Så jag gick där och bläddrade igenom hennes drygt 200 låtar och bara fylldes av en värme i hela kroppen. Då kände jag att trots att vi suger på att höra av oss till varandra och trots att vi suger på att faktiskt ta tag i att umgås så är det alltid detsamma när man är med varandra. Vi tar som bara vid där vi lämnade varandra. Och hursomhelst så älskar jag hennes musiksmak och funderar på att sno hennes ipod och aldrig mer återlämna den. Och hursomhelst så älskar jag hennes randomness som bara hon har, så ytligt rolig men så sjukt djup människa. Och hursomhelst så älskar jag hennes familj, som praktiskt taget varit min familj sen jag föddes. Och hursomhelst så älskar jag att hon är den vän som har känt mig längst och därmed kan läsa mig som en bok även om jag skulle försöka stänga mig så är det lönlöst.
-
Och hursomhelst så älskar jag hon!
Vi har bråkats, kramats, skattat, gråtit, hatat, älskat, tagit och gett. Precis som dom flesta vänner. Nu på senare tid, närmare bestämt sen vi slutade gå på samma skola, så har vi glidit ifrån varandra. Vi går ju inte längre på samma skola längre!
Igår så träffade jag hon igen och jag vill bara säga, Vilken jävla lättnad!!! Allt var precis på samma sätt, samma Stina och samma Elin och samma otroligt konstiga kombination... Jag tycker om att vi är så olika men samtidigt så lika. I allt hon sa kunde jag känna igen mig och vice versa.
-
Det är konstigt hur tonåringar liv är så lika fast så olika. Det kretsar kring samma saker, pojkar, kärlek, vänner, bråk, familj, skola, lov, sommarjobb. De tvbå förstnämnda är ju såklart det man mest har problem och därav konverserar om. Nu råkar det ju vara så att Stina inte är singel och jag ser hur hon lyser upp när hon pratar om sin pojkvän, sådär som bara kära kan göra. Kärlek är fint. Hursomhelst. så kom jag och tänka på det här med musik, vad musik kan säga om en tonårings liv.
-
När vi hade umgåtts färdigt så skulle jag gå de där 3.5 kilometrarna som det är mellan våra hus, då fick jag låna hennes mp3. Trots att låtarna har förändrats i hennes ipod så har inte musiksmaken förändrats. Det är en härlig kompott av musikstilar och låttyper, kärlek, sorg, rock, pop, kända låtar, okända låtar och allting där emellan. Så jag gick där och bläddrade igenom hennes drygt 200 låtar och bara fylldes av en värme i hela kroppen. Då kände jag att trots att vi suger på att höra av oss till varandra och trots att vi suger på att faktiskt ta tag i att umgås så är det alltid detsamma när man är med varandra. Vi tar som bara vid där vi lämnade varandra. Och hursomhelst så älskar jag hennes musiksmak och funderar på att sno hennes ipod och aldrig mer återlämna den. Och hursomhelst så älskar jag hennes randomness som bara hon har, så ytligt rolig men så sjukt djup människa. Och hursomhelst så älskar jag hennes familj, som praktiskt taget varit min familj sen jag föddes. Och hursomhelst så älskar jag att hon är den vän som har känt mig längst och därmed kan läsa mig som en bok även om jag skulle försöka stänga mig så är det lönlöst.
-
Och hursomhelst så älskar jag hon!
Kommentarer
Trackback
